Grundad i trygghet och sväva högt i tanken

Evelina Wahlqvist: "Uppvuxen i Sverige var det med fascination jag, under mina första resor till andra delar av världen, förstod att jag mötte de största leendena bland de fattigaste barnen".

Motivera | ARTIKEL | OKT 2013

Det tas för givet av många. Samtidigt efterlängtas det av andra. Hemmet. Det finns något så essentiellt och universellt i att vilja höra hemma någonstans att hemmet som fundament förenar oss alla. Det spelar egentligen ingen roll om det har en fysisk grund, är rörligt eller rent utav ett sinnestillstånd. Detta hemmahörande är lika viktigt oavsett färg, form eller förhållanden.

Växer man upp under goda förhållanden är det lätt att ta detta hem för givet; bostaden, hemmahörandet, gemenskapen, vilsamheten, tryggheten. Kanske blir det då till och med nyttigt att någon gång ryckas upp ur den invanda jorden och prova på att slå rot någon annanstans för att se, förstå och uppleva värdet av det hemmahörande som ditintills tagits för givet. Det kan vara bra att gå vilse för att hitta hem på nytt. Vi människor tycks vara experter på just detta.

Så finns det förstås de som växer upp utan dessa grundläggande byggstenar som bostad, trygghet, och gemenskap. För att inte tala om de som ofrivilligt rycks upp ur den trygghet de känt för att flytta eller fly, i hopp om nya hem. Den frivilliga resan är alltid lättare än den påtvingade. Vetskapen om att man har möjlighet att återvända gör det lättare att resa. Avsaknaden av denna möjlighet gör avresan så definitiv. Förlusten från. Längtan till. Längtan från. Drömmen till. Rädslan från. Önskan om.

Känslorna kopplade till och från hemmet är många. 

Uppvuxen i Sverige var det med fascination jag, under mina första resor till andra delar av världen, förstod att jag mötte de största leendena bland de fattigaste barnen, den största gästfriheten bland de fattigaste föräldrarna och den största värmen bland människor i konfliktdrabbade områden.

Vad var det vi hade missat här hemma i Sverige? Kontraster föder varandra i denna relativa värld. Vi behöver ofta uppleva hur vi inte vill ha det innan vi medvetet kan välja hur vi vill skapa och forma våra liv. Och är vi bara välsignade med vilja, verktyg och värdighet så kommer vi ganska långt. Med det mesta.

Jag talar gärna om värdigheten. Det är viktigt att vi alla känner oss värdiga det goda livet, trots och kanske tack vare alla våra upplevelser av kontraster och skillnader mellan de som inte har och de som har. I medvetenhet om min och alla andras värdighet blir det lättare att skapa sig sin dröm. Drömmen om det goda hemmet. Hur än, var än och när än det skapas. Hemmet och hemmahörandet är dessutom, likt allt annat väsentligt i livet, en skapandeprocess. En process där vi väljer, skapar, omprövar, formar och omvärderar hemmets varande och varför. 

”Det tar lika lång tid att skapa ett hem som det tar att bygga en katedral”, sa en man i vars antikvitetsbutik jag gärna botaniserade efter vackra ting. Jag tänker på min kära farmor och farfar som gjorde både villa och sommarhus till livslånga projekt i skapande av skönhet, inredning, gemenskap och hemmahörande. De lärde mig innebörden av affektionsvärde och det gläder mig enormt då jag annars kanske hade varit en inbiten medlem i IKEA-generationen där ett hem kan rivas ned och byggas upp över en helg. Smidigt men själlöst och ganska trist. Hur vi värderar hem och ting förändras med generationer, med situationer, med önskemål och med platsers förutsättningar.

Hur värderar vi då resurser, som tid och pengar, samt allt det där som är viktigt bortom pengar? När vi avser att skapa vårt hem är det viktigt att komma i kontakt med våra grundläggande värderingar och ställa oss själva frågan: Vad är viktigt för mig? Vad kännetecknar hemma för mig? Enligt vilka värden skapar jag det? Ibland är frågan högst personlig, ibland handlar den om vi och oss. Det kan röra alltifrån vilka livskomponenter som är viktiga för mig, till ett hushålls välmående eller en hel stads utveckling.

Hemmahörandet är lika viktigt oavsett skala.

Så varför längtar vi då ibland bort? Äventyret har flera förtjänster. Ibland behöver vi se något annat för att bli uppmärksam på vad vi faktiskt har. Ibland behöver vi resa långt för att faktiskt hitta hem. Reser jag till? Eller reser jag från? I båda fall; vad? Frågorna är bra att ställa sig själv. Svaren är vägskyltar; de ger mening och riktning på vägen åter.

Resandet bekräftar hemmets existens. Hemmet blir resans utgångspunkt. Vi färdas antingen till eller ifrån. Ibland är vi ute efter äventyret. Ibland är vi ute efter att hitta hem.

Själv vill jag höra hemma och vara fri på samma gång. Jag vill ha jord att stå på och en stjärnhimmel att blicka upp i. Jag vill vara grundad i trygghet och sväva högt i tanken. Hemma för mig är en plats där jag kan ge näring åt både rötter och vingar. Därför är att vara hemma också ett förhållningssätt. Att vara hemma är för mig möjligheten och förmågan att vara här och nu och vara fullkomligt tillfreds. I hjärta, kropp och sinne.

Därför tar jag mig själv på allvar de stunder i livet då jag känner en själfull längtan. Då lyssnar jag uppmärksamt på denna längtans viskning efter sammanhang, mening, glädje, kärlek, lätthet och självklarhet. När viskningarna blir till rop, då fullbordar jag min vandring. Då vänder jag tillbaka.

Den plats i livet där lyckan ler mot mig som bäst, där hör jag hemma allra mest.

Så, vad säger ditt hjärta? Vart längtar din själ?

Evelina Wahlqvist

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill