Vad kan ett tio-veckors program i kost och träning lära mig om ledarskap? Ja, inte bara det utan även motivation, delmål, coachning och kamratskap. Här är min första artikel som handlar om när jag gick från 1 km till 1 mil, och blev fascinerad av hur det gick till.

Ibland är motivation intressant. Varför man gör saker. Skälet till att jag tackade ja till ett kost- och träningsprogram var för att jag haft ont i axeln länge. Ville få hjälp med övningar. Det fanns ett skäl till, annorlunda för att vara mig; jag ville ha rutiner. Våren var på väg in i sommar. Jag hade avslutat stora projekt, och skulle ladda batterierna ännu en gång innan semestern. Affärsnätverket där jag satt innan corona hade jag slutat på, ville inte åka in varje dag. Efter hemmajobb en lång tid behövde jag hjälp med struktur. Att få starkare axel och få hjälp med struktur motiverade mig.

Överraskande tydliga spelregler.

Jag la märke till det redan på infomötet: inget socker, ingen alkohol, inget rött kött, inget salt. Ledarna sa det som en självklarhet. Det var inget jag lagt märke till innan jag signade upp, det var bara så. Och vi köpte det. Ville någon avvika från reglerna var det upp till var och en. Det som gällde under ett par månader framåt var solklart. Sällan har jag hört chefer vara så glasklara på jobbet.

Maten fanns som en meny att välja på. 4 mellanmål och 2 större måltider/dag. Det fanns färdiga recept. Även här något nytt. Allt var förberedd. Samtidigt fanns inga färdiga veckomenyer utan jag valde vad jag åt och när, från den givna listan. Ett mått av medskapade, inom givna ramar.

Sedan träningen. Veckans träning kom i en app. En vilodag i veckan. Resten tydlig: Gör x varje dag, gör y varannan, gör utmaningen två gånger i veckan. Utmaningarna skulle vi filma och rapportera in. Gick inte att fuska. Eller jo, ingen visste hur många repetitioner av armhävningar vi gjorde, det var upp till oss, men vi skulle visa att vi gjort övningarna.

Närvarande ledarskap. Delegerat ledarskap. Bjud in fler i flocken.

Varje inrapportering fick ett svar, vi blev sedda. Jag var fascinerad av det. 130 personer x 2 rapporter i veckan är många att ge feedback till. Jag fick feedback varje gång. Där ökade respekten för mina ledare. De hade skapat rutiner för det, de prioriterade oss. De hade också skapat ett system där tidigare deltagare stöttade och såg oss nya. De hade delegerat en del av ledarskapet.

Var det ett av skälen till att jag tog mig själv längre de där veckorna än jag trott från början?

Absolut. Att bli sedd gjorde mig starkare. Sådan är jag tydligen.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Känner du dig ibland otillräcklig, reaktiv och stressad i din chefsroll?

Upptäck "Leda mig själv" och stärk dig själv i ditt ledarskap:

• Från stress till kontroll
• Från händelsestyrd vardag till proaktiv styrning mot mål
• Från missförstånd och konflikter till engagemang och positiv teamdynamik

Nu kan du köpa onlineutbildningen ”Leda mig själv” till rabatterat pris och samtidigt få ett årsmedlemskap på Motivation.se.

Paketerbjudande: 995 kr – spara över 1.600 kr!

Vässa ditt ledarskap idag!

Delmål och tydlig stegring. Vi blev starkare tillsammans.

Det andra, och det mest spännande, var stegringen. Första veckan: spring 2 x 0,5 km.

Jag flåsade runt gården. Nej, inte riktigt, och jo, ganska mycket:) Var mer tränad när jag var yngre. Minns när jag var aktiv inom karate, skidåkning, volleyboll. Flåset runt gården vittnade om att det var länge sedan. Så 3 x 1 km, med armhävningar emellan.

Vi hade laddat ner en app så vi kunde se sträcka och hur fort vi sprang. När andra la ut bilder på sina tider ville jag inte visa mina. "Du tävlar enbart med dig själv". Det var en sak coacherna skrev.

"All träning som blir av är bra träning". Det var värdefulla ord. Det fick mig att göra några situps extra. I alla fall vissa kvällar.

Nu höjer vi ribban, medan vitsipporna blommar.

Så kommer vi till det spännande. En veckoutmaning var 3 km. Jag var lycklig när jag gick i mål.

Ett par veckor senare sprang jag 5 km en tidig morgon, i lätt regn, i Göteborg. Vitsipporna höll på att slå ut. Det var friskt i luften. Jag har sällan varit så stolt.

Några veckor kvar av programmet. Vi fick ingen mer löparuppgift. Vad skulle nästa bli? Skulle de be oss springa 7 km? I så fall ska jag springa 7,5 km, sa jag i mitt inre.

Vi var redo för utmaningen.

Ett par veckor kvar. Då såg jag rubriken i appen: MILEN. De jäklarna! Jag minns att jag jublade inombords. Jag hade inte fått så starka armar som jag tänkt. Det hade tagit längre tid att bygga upp muskulaturen, eller så hade jag inte maxat, ville inte bli skadad. Jublet kom av ett annat skäl. Coacherna trodde på oss. De gav oss en UTMANING, det var ingen tvekan. Kanske inte för alla men för mig, och fler av oss 130 som också såg superstolta ut redan vid 3 km.

Jag visste att jag skulle klara det!

Tänkte ut en bana som inte hade för mycket backar i slutet. Såg inom mig hur jag sprang. Händerna i luften, som i en segergest redan över första bron, att jag var på väg. Hade ställt in signalen i appen så den skulle pipa vid 3 km. 3 sådana pip och sedan skulle det "bara" vara 1 km kvar.

Min sambo anslöt med extra vatten när det var ett par km kvar. Han hade ombyte med sig och sprang bredvid mig in mot mål. Han höll t om min vattenflaska sista biten. Jag kommer alltid minnas det.

Dunk i väggen mot det röda huset vid havet när jag sprang klart min första mil utan att stanna. Ljudet som ett minne. Den röda färgen.

Och det jag funderar på är hur coacherna tog oss alla dit.