För ett antal år sedan skulle jag hålla en föreläsning för en större grupp chefer på en svensk myndighet. Med utgångspunkt i beställarens uttalade önskemål hade jag satt samman en presentation med ett för dagen rykande färskt bildspel. Planen var att avhandla vad motivation är för någonting, vilken betydelse den har för vårt mående och fungerande i arbetslivet och hur man som ledare kan påverka medarbetares motivation på gott och på ont. Givet att jag ägnat en hel del tid åt egen vetenskaplig förkovran beträffande motivation och ledarskap samt skrivit ett flertal böcker och hållit otaliga föreläsningar i ämnet så tyckte jag mig, mitt norrländska jantelagspräglade självförtroende till trots, vara någorlunda väl lämpad för uppdraget. 

Det hela utspelade sig en strålande vacker försommardag i en medelstor stad i mellansverige. Jag anlände med tåg och tog därefter en promenad från stationen till utsatt plats. När jag, fylld av förväntan, som bäst var i färd med att koppla in min dator till konferenslokalens projektor stegar personen som anlitat mig fram och presenterar sig. ”Hej Stefan, välkommen hit. Det ska bli jättespännande att lyssna på dig. Du, förresten, jag glömde att nämna detta när vi talades vid på telefon, men vad du än gör, nämn inget om mål.”

Nämn ingenting om mål? För guds skull, minst hälften av alla bilder i mitt bildspel handlade ju om mål och ordet i sig förekom i tvåsiffrigt antal. Att prata om motivation utan att komma in på mål föreföll för mig helt otänkbart. Var hade det gått snett, vad hade jag missat? Jag bestämde mig på stående fot för att göra precis det jag nyss hade blivit ombedd att inte göra, det vill säga att prata om mål. Jag bestämde mig rentav för att låta hela föreläsningen handla om just mål och dess betydelse. Låt mig ägna återstoden av denna artikel åt att försöka förklara varför. 

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Känner du dig ibland otillräcklig, reaktiv och stressad i din chefsroll?

Upptäck "Leda mig själv" och stärk dig själv i ditt ledarskap:

• Från stress till kontroll
• Från händelsestyrd vardag till proaktiv styrning mot mål
• Från missförstånd och konflikter till engagemang och positiv teamdynamik

Nu kan du köpa onlineutbildningen ”Leda mig själv” till rabatterat pris och samtidigt få ett årsmedlemskap på Motivation.se.

Paketerbjudande: 995 kr – spara över 1.600 kr!

Vässa ditt ledarskap idag!

Stefan Söderfjäll om motivation, beteenden och mål

Om vi ska förstå varför det är svårt att prata om motivation utan att prata om mål så behöver vi börja med att beskriva vad motivation är och vilken funktion den fyller. Motivation avser kortfattat den drivkraft som initierar beteenden, som påverkar hur mycket vi anstränger oss och hur länge vi ägnar oss åt utövandet av de beteenden och aktiviteter som initierats. Inte mycket skulle bli uträttat om människor saknade denna företeelse vilken vi givit namnet motivation och dess betydelse torde därför vara tämligen odiskutabel.

De beteenden som motivationen aktiverar är allt annat än slumpmässiga. Om så vore fallet skulle observationer av och forskning på mänskligt beteende förvisso kunna vara underhållande, men knappast särskilt meningsfulla. Det räcker i regel med att se sig omkring där man för tillfället befinner sig för att förstå att det råder lagbundenhet i mänskligt handlande. Hur många vägar, broar, flygplatser och hus skulle ha byggts om så inte vore fallet? Hur mycket undervisning hade genomförts i hur många skolor, hur många patienter hade opererats på hur många sjukhus och hur många recept hade författats och därefter efterföljts?

Våra beteenden och den motivation som frambringar dem är genom tusentals år av evolution utvecklade för att hjälpa oss att överleva och att ha en så behaglig och tillfredsställande tid på Moder Jord som möjligt medan vi gör detta. Beteenden fyller således viktiga funktioner för oss såtillvida att de hjälper oss att uppnå och undvika sådant som vi önskar uppnå och undvika, till exempel att hålla oss vid liv och må bra samt slippa undan smärta, obehag och fara. 

Givet detta faktum, att vi agerar för att uppnå och undvika saker så kan man säga att vårt beteende har ett, eller rättare sagt mängder av, mål. Ett mål är helt enkelt en i varierande omfattning medveten föreställning om vad man önskar uppnå eller undvika för någonting. Utan mål skulle vi endera förbli handlingsförlamade eller irra runt och bete oss helt slumpmässigt. Eftersom motivation är den drivkraft som påverkar vad vi gör, hur mycket vi anstränger oss och hur länge vi gör det och målet det vi önskar uppnå och undvika med dessa beteenden så förstår man att det är svårt att prata om motivation utan att också prata om mål. Motivationen är helt enkelt i stor utsträckning en följd av mål. Målen i sin tur är såklart också en följd av någonting, allt som oftast en inlärningshistorik som gett vid handen vad som är värt att eftersträva och inte, men detta kan vi lämna därhän i detta nu och återkomma till i ett möjligt framtida inlägg.

Givet ovan förda resonemang så kanske bilden klarnar en smula vad gäller mitt beslut att gå emot beställarens önskemål om att undvika all form av målprat. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle ge en meningsfull och vettig beskrivning av motivation om jag samtidigt skulle tassa runt en av dess viktigaste byggstenar. 

Frågan är då varför jag överhuvudtaget ombads att undvika detta i mitt tycke helt okontroversiella ämne. Faktum är att detta heller inte var den första gången som jag hört människor vädra tveksamhet och missnöje gentemot begreppet och företeelsen mål. Tvärtom, det tycks vara tämligen vanligt förekommande. Frågan kvarstår, varför är det på detta vis?

Formalisering och förpappring av målen skrämmer bort motivationen

Min högst personliga analys av detta är att mål, dessa helt naturliga och nödvändiga sätt att tänka om önskvärda framtida tillstånd, ofta förväxlas med de formella processer vi ägnar oss åt i arbetslivet för att jobba med dem. Istället för att ta utgångspunkt i detta naturliga så formaliseras och förpappras (ett begrepp lånat av den briljante filosofen Jonna Bornemark) arbetet med mål så till den milda grad att den motivation som målen är tänkta att locka fram snarare kryper in i sitt skal igen.

Så snart formaliserings- och förpappringsprocessen satt igång tenderar den att växa i omfattning likt en gigantisk hårboll (ännu en liknelse jag knyckt, denna gång av Gordon MacKenzie) och snart händer en annan intressant sak. Målen börjar betraktas som verkliga fenomen och företeelser snarare än de fantasier om framtida tillstånd som de i själva verket faktiskt är. Detta fenomen förstärks genom att de hamnar i ändlösa exceldokument där de kopplas samman med allehanda mätbara entiteter som ska ge information om hur tillstånden är beskaffade och vips så har man hamnat i en situation där så mycket tid och energi läggs åt att prata om och dokumentera vad man vill uppnå och har uppnått att det på riktigt går ut över faktiskt handlande för att kunna uppnå detta.

När människor får ägna alltför stor tid åt att prata om verkligheten snarare än att agera i verkligheten väcks vanmakt och frustration, framförallt när riktiga människor med riktiga problem skriker efter dessa människors hjälp i den riktiga verkligheten. Kanske var det detta som låg bakom beställarens negativa inställning till mål. De hade helt enkelt fått nog av att prata och ville lägga mer tid och fokus på att faktiskt göra.

Forskningen på mål i arbetslivet är omfattande och ger vid handen att arbete med mål under rätt förutsättningar är ett effektivt sätt att påverka beteenden och prestationer. Så som målarbete ofta går till i praktiken så finns det dock inte mycket som talar för att dessa gynnsamma utfall ska inträffa. 

Med denna artikel som startpunkt tänkte jag skriva ett antal inlägg som avhandlar forskningen om mål med förhoppning om att detta ska utgöra en hälsosam motvikt mot förpappringen. För nu nöjer jag mig med att skicka med en tanke att reflektera kring tillsammans i medarbetargruppen. Säg att alla era mål- och styrdokument brinner inne och det enda ni har att tillgå under året som följer är en medvetenhet om vilka resurser ni har till förfogande för att driva er verksamhet (pengar, utrustning, personal etc.) samt ett mandat att själva helt fritt välja hur ni ska driva den på bästa sätt givet dessa förutsättningar. När vi summerar detta år, kommer ni ha drivit en bättre eller sämre verksamhet än om målen inte brunnit inne?