Rädslan är i grunden en bra egenskap. Den hindrar oss från att bli dumdristiga och hjälper oss att vara lite klokt försiktiga. Och utan rädsla skulle vi inte kunna visa oss modiga – för mod är just att utmana sina rädslor. Men den har också sina avigsidor. Rädsla för att göra fel, inte räcka till, inte vara gillad osv innebär faktiskt en funktionsnedsättning hos både individer och arbetsgrupper. Och rädsla hos makthavare leder inte sällan till rädsla hos medarbetarna! Det kan handla om tillrättavisningar, kritik och utskällningar inför resten av gruppen, eller belöningssystem som inte lyfter de duktiga utan trycker ner de som inte är lika duktiga. Kort sagt: en ledarstil som utlöser skamkänslor i gruppen. Eller ännu kortare: mobbning.

Under arbetet med boken Ledarskap på apstadiet fick jag en verklig aha-upplevelse kring hur förfärande fruktansvärt det är med mobbning. Våra mänskliga hjärnor har visserligen utvecklats enormt sedan vi skildes från schimpanserna för 6 miljoner år sedan, och rent intellektuellt är vi överlägsna våra närmaste artsläktingar. Problemet är att våra mänskliga hjärnor fortfarande är kopplade till ett apgammalt känslosystem, som gör det omöjligt för oss att emotionellt skilja mellan fysiska livsfaror och inbillade dödshot. När vi levde våra liv på savannen innebar det bokstavligen döden att bli utfryst från flocken – vi överlevde inte utan gruppens beskydd. Därför ger det samma känsla än idag att inte vara gillad, duga till eller bli accepterad för den man är. Utanförskap skapar dödsskräck.

En bild att bära med sig.

En skolfotograf berättade en historia för mig om något han hade upplevt i en gymnasieklass något år tidigare. Det var en liten klass, bara åtta elever, samtliga tjejer, som skulle gruppfotograferas under sista terminen. När de står där, uppställda framför kameraobjektivet, säger den av tjejerna som fotografen uppfattar som ledaren i gruppen: ”Nu gör vi en grimas på bilden, alltihop!” Fotografen har inget att invända – det har blivit lite av kutym att klä ut sig eller göra tokigheter på klassfotona under sista terminen, så det är upp till eleverna hur de vill bli porträtterade. Ledartjejen eldar på gruppen ordentligt: ”Jag räknar ett, två och på tre gör vi värsta grimasen, ok?” ”Ett, två …” 

Det är bara det att när fotografen på ”tre” sätter kamerans slutare i arbete så är det bara en av tjejerna som grimaserar – resten står där med coola leenden och ser så där snygga ut som bara tonårstjejer framför en kamera kan. Situationen kan jämföras med att åtta schimpanser har tagit skydd i ett träd för lejonet som vandrar nedanför. Då säger en av schimpanserna: ”Jag räknar till tre, och på tre hoppar vi ner allihop och slår ihjäl lejonet – vi klarar det när vi är så många. Ett, två …” Och på ”tre” är det bara en av schimpanserna som hoppar ner. 

Direkt efter att kamerablixtens ljus hade lagt sig brast sju av de åtta tjejerna ut i gapskratt. Det var uppenbart att de hade kommit överens om att lura den åttonde flickan i fällan. Hon uppfattade knappt vad som hade hänt, men av gapskratten förstod hon att hon var utanför gruppen. Det var dessutom uppenbart att det inte var första gången det hände henne – hela hennes kroppsspråk skrek ut hennes förtvivlan. Fotografen som i sin kamera nu hade en bild på klassen där sju av åtta tjejer såg helt normala ut och den åttonde helt stollig, meddelade direkt att ”vi måste ta en bild till”, men då sade ”ledaren” i gruppen: ”Nä, vi är nöjda så. Det där blir jättebra. Kom tjejer så går vi.” Fotografen tog senare upp händelsen med skolledningen, och vägrade leverera den enda bilden på den lilla tjejklassen – ”den bilden kommer aldrig någon annan än jag få se”, konstaterade han. Om och hur skolledningen tog tag i den här frågan framgår inte av historien. 

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Känner du dig ibland otillräcklig, reaktiv och stressad i din chefsroll?

Upptäck "Leda mig själv" och stärk dig själv i ditt ledarskap:

• Från stress till kontroll
• Från händelsestyrd vardag till proaktiv styrning mot mål
• Från missförstånd och konflikter till engagemang och positiv teamdynamik

Nu kan du köpa onlineutbildningen ”Leda mig själv” till rabatterat pris och samtidigt få ett årsmedlemskap på Motivation.se.

Paketerbjudande: 995 kr – spara över 1.600 kr!

Vässa ditt ledarskap idag!

Som chef är du klimatansvarig.

Mobbning kan naturligtvis ha många orsaker, men bakom våra omänskliga beteenden på jobbet ligger inte sällan omänskliga arbetsvillkor. Vi förväntas ständigt jobba mer, snabbare och effektivare – människor blir för hårt pressade och tappar då bort sin tolerans, sin välvilja och sina goda omdömen. I slutänden hamnar ansvaret för mobbningen alltså hos ledarna. 

Som ledare måste du göra allt du kan för att förebygga mobbning. Jag är egentligen emot ”tre snabba tips”, för de tenderar att leverera alltför enkla lösningar på komplicerade problem, men här får du i alla fall tre snabba som kan fungera som en grund för ditt tänkande i den här frågan.

1. Håll koll på tecken som kan indikera att mobbning är på G – till exempel att det snackas skit om någon eller att man undanhåller information från någon och på sätt fryser ute den personen.
2. Håll dialogen levande. Se till att ni kontinuerligt pratar om hur ni har det på er arbetsplats – och om hur ni vill ha det. Och var tydlig med att du inte accepterar någon form av mobbning.
3. Ta tag i situationen omedelbart om du märker att det pågår kränkningar. 

Det sistnämnda är inte minst viktigt – om du ser, eller ens anar, utfrysning, kränkning eller direkt mobbning i din organisation måste du ta itu med det. Inte sedan. Nu! För inte nog med att mobbningen påverkar de enskilda medarbetarna och gruppen som helhet, det klimat som råder på jobbet smittar vidare också utanför arbetsplatsen. Mobbade, kränkta, missnöjda, misstänkliggjorda medarbetare tar med sig känslorna hem och påverkar sina familjer, som i sin tur påverkar sina arbets- och skolkamrater, som i sin tur tar känslorna med sig hem och till sist har hela samhället påverkats negativt. 

Det är arbetsgivaren som har ansvar för arbetsklimatet, och vi kan alltså konstatera att det arbetet är ett samhällsansvar.