Första smällen kom när jag var vd för ett medelstort konsultföretag och kom tillbaka till jobbet efter en kort semester. Min vikarie hade blivit uppringd av en av våra viktigaste kunder som behövde en toppkonsult omedelbart.

Problemet var att alla våra toppkonsulter var fullbelagda. Men min vikarie höll god min och skickade konsulten A, som jag sedan länge betraktat som vårt absolut största personalproblem.

Helvete!

Jag blev vansinnig förstås men insåg att det var för sent att korrigera misstaget. Det var bara att invänta ett ilsket telefonsamtal från en mycket besviken kund.

Det kom aldrig.

Några veckor senare träffade jag kunden i ett annat sammanhang. Han var hur nöjd som helst. ”Ni är fantastiska Anders som har så många superkompetenta medarbetare.”

Möjliga slutsatser: Aningen hade jag totalt felbedömt A, som egentligen var ett riktigt proffs. Eller också hade jag valt att bemöta A som ett personalproblem, medan kunden valt att bemöta A som en kompetent konsult, och då uppträdde A som en kompetent konsult.

Det må vara hur som helt. Problemet här var varken A eller kunden, utan jag själv.

Den andra smällen kom ett par år senare. Jag själv var inhyrd som konsult hos en kund tillsammans med en grupp andra konsulter från mitt företag. Jag var en självklar ledare och auktoritet. Alla viktigare frågor skickades till mig, både av mina medarbetare och av kunden. Bara Anders klarar av de riktigt svåra frågorna.

Min egen självbild hade fått Napoleon att framstå som en blyg skolpojke.

Då sa det ”Pang!”

Hjärtinfarkt.

Ambulans.

Operation.

Intensivvård.

Kungen var borta och onåbar. Kungariket skulle störta samman vilken sekund som helst.

Det gjorde det inte.

Det fick ny energi och blomstrade som sällan förr. Kunden upptäckte att mitt företag inte var jag, utan en massa mycket kompetenta medarbetare. Och medarbetarna kände att de äntligen fick visa vad de går för.

Själv insåg jag – så småningom och motvilligt – att jag inte bara varit Den Stora Ledaren utan också Han Som Står i Vägen.

I mina försök att bli en bättre ledare har jag bestämt mig för att anamma och då och då påminna mig själv om två gamla sanningar:

1) En organisation kan aldrig bli bättre än sina ledare.

2) Den som inte kan leda sig själv kan inte leda andra.

Jag försöker betrakta mig själv och mitt beteende kärleksfullt men kritisk. Speciellt blir jag kritiskt granskande när jag själv tänker ordet ”personalproblem” eller hör andra ledare som suckar över den jobbiga personalen.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Känner du dig ibland otillräcklig, reaktiv och stressad i din chefsroll?

Upptäck "Leda mig själv" och stärk dig själv i ditt ledarskap:

• Från stress till kontroll
• Från händelsestyrd vardag till proaktiv styrning mot mål
• Från missförstånd och konflikter till engagemang och positiv teamdynamik

Nu kan du köpa onlineutbildningen ”Leda mig själv” till rabatterat pris och samtidigt få ett årsmedlemskap på Motivation.se.

Paketerbjudande: 995 kr – spara över 1.600 kr!

Vässa ditt ledarskap idag!

Vad är ett personalproblem?

Jag tänker på min medarbetare B, som inte klarade arbetsuppgiften X tillräckligt bra. ”Personalproblem” säger reflexen. Men en kritisk analys visar att B inte kunde arbetsuppgiften X när hen anställdes. Vi gjorde en felrekrytering, vilket ytterst är ett ledaransvar. Eller också har vi missat i internutbildningen, vilket också är ett ledaransvar.

Sedan har vi medarbetare C, som inte är motiverad. ”Personalproblem” säger reflexen. Analysen visar att C inte tagit ansvar för sin motivation, men också att vi i företaget inte ansträngt oss tillräckligt för att skapa goda förutsättningar för motivation. 

Sist i raden har vi medarbetare D, som definitivt har hamnat på fel plats i arbetslivet. Personalproblem förvisso, men det är ett större problem att jag som ledare inte förmått gripa in och göra någonting åt saken. Det är jobbigt, men det går att lösa upp sådana situationer – med respekt både för lagar, avtal och mänsklig hyfs.

Summa summarum så står jag för min slutsats: ”Det finns inga personalproblem, bara ledare som behöver utvecklas.”

Kanske tycker någon att det är väl kategoriskt. Det respekterar jag förstås, men hoppas att min berättelse stimulerar en och annan frustrerad ledare att titta sig i spegeln och ställa frågorna:
”Har jag något ansvar i det här?”
”Vilket i så fall?”

Artikeln bygger på egna erfarenheter. Vissa detaljer har ändrats i verklighetsbeskrivningen för att undvika att inblandade ska kunna identifieras. Det påverkar inte slutsatserna.